Föregångaren till Brittas
Kustsanatoriet och i bakgrunden de ängar som idag är vi
Dåtidens servicehus var lite mer spartanska
Skall vi gissa... sent 60-tal?
En annan tid
APELVIKEN DÅ
"Warberg såsom badort är… bland de förträffligaste. Dess öppna läge nära intill hafsstranden, med några fots höjning öfver densamma, gör staden tillgänglig för de friska vestanvindar, som här herrska större delen af året. Dess omgifningar från landtsidan,
bestående af högländta, torra och friska dalsträckningar, omvexlande med berg och höjder, äro af den beskaffenhet, att näring ej kan gifvas åt skadliga töcken och dimmor. […] badorten Warberg, sådan den är känd när och fjerran af de många, som hvarje sommar begifna sig till des stränder, för att hemta lif och hälsa utur Kattegatts uppfriskande vågor."
J. Wallin 1861
Ett eller två p?
INGEN VET SÄKERT
Redan när Wallin författade raderna ovan var badlivet i Varberg starkt etablerat. Somliga säger att det tog fart 1811 då Svartekällan vid Stora Apelviken lanserades som hälsobrunn av de styrande i Varbergs stad. Hur länge den varit känd av lokalbefolkningen är dock okänt. Andra hävdar att havsbadets stärkande egenskaper besjungits mycket tidigare än så.
Hur själva namnet Apelviken uppkommit är inte heller känt. Skrönor talar om att en båt lastad med äpplen gått på grund och att dess äpplen flutit iland i viken. En annan förklaring är att namnet från början varit Appellviken ifrån ordet appell i betydelsen signal och att det syftat på att man i gångna tider varskott fästningens kommendant ifrån Subbenäset när fara närmade sig. Sant eller inte sant? Ingen vet. Sant är dock att Apelviken tidigare hette Apelvik och innan dess också stavats på en rad sätt; Abilleuig (1574), Abelwiigh (1600) och Apelwijk (1646). Lika sant är att när utsocknes säger Apelviken, säger Varbergsbor undantagslöst Appelviken med kort a.
Hälsa och nöje
OCH LITE GRANN SOM IDAG
Hur det än är placerade brunnsdrickandet Varberg på kartan. Ända sedan slutet av 1600-talet, då Sveriges första officiella hälsobrunn öppnades i Medevi, fram till första världskriget var tron på surbrunnens hälsofrämjande kraft stark. Societeten strömmade till dessa inrättningar.
Varberg kunde dessutom erbjuda havsbad. Det inrättades strax en badstyrelse och brunnsdrickningen kompletterades med kurbad och allehanda festligheter. I Wallins fantastiska bok "Beskrifning öfver badorterna å Sverges vestra kust – handbok för badgäster" kan vi också läsa "...att I Warberg hållas ordinarie soiréer hvarje Tisdags och Fredags afton. Att det härvid går både angenämt och muntert till, behöfver visst ej tilläggas. Kostymbaler, bondbröllop andra lofliga muntrationer äro ej heller uteslutna från listan på saisongens nöjen."
När Wallin författade sin handbok hade Varberg ännu ingen järnväg. Badgästerna kom huvudsakligen med båt. Ångfartygen Kattegatt och Halland avgick från Göteborg fredag eftermiddag och tisdag morgon. Resan tog vid lugn sjö fyra, fem timmar. Först 1880 öppnades järnvägsförbindelsen mellan Varberg och Borås, och åtta år senare kunde man ta sig med tåg mellan Varberg och Göteborg. Järnvägen innebar att ännu fler kunde ta sig till Varberg.
Industrialiseringen medförde att många som tidigare arbetat på landsbygden nu under mycket långa arbetsdagar slet i städernas ofta mycket smutsiga fabriker. Och med detta uppstod ett behov av att komma ut i naturen. En självklarhet, som man tidigare tagit för given, blev nu en stark längtan. Städernas fabriksarbetare kom i stora skaror. Till en början över dagen, så småningom med enkla tält och vindskydd. Redan kring 1930 kan vi på gamla vykort se att det etablerats spontana, spartanska ”campingplatser”. I och med att bilen blev allt vanligare på 1950-talet skedde vad man då ansåg vara en massinvasion.
Camping
HUR VI BLEV
Redan på 1920-talet hade badgäster med sig enkla tält. Från början sannolikt mer som badhytter än för övernattning; som skydd mot solen och för omklädning. Men förr eller senare skulle någon hoppa över söndagens högmässa, sova över och få en extra dag vid stranden.
År 1933 fick dock Badstyrelsen nog av oordningen och det var dags att ordna upp förhållandena väster om järnvägen. Två ordningsvakter anställdes och man införde avgifter för badhytter, kiosker och tältplatser. En tältplats kostade 50 öre per dygn, eller 5 kr för fjorton dagar.
Badstyrelsens första tältplats, som låg längre söder ut än idag, räckte snart inte till. Området var inte ordninggjort, och det fanns inte heller någon som helst service vilket snart gjorde allt tältande till mer eller mindre en sanitär olägenhet. Efter krigsåren, då tältplatsen stängts, insåg badstyrelsen att den inte lägre höll måttet och man köpte de så kallade Agrellska jordarna 1952, för att anlägga en ny tältplats i norra delen av apelviksområdet.
Den inhägnade tältplats, med lite planteringar, toalett och kombinerat disk- och tvättställ som idag blivit Destination Apelviken öppnades 1956. Badkamrer Allan Kanje beviljades 32 780 kr för att iordningställa den nya tältplatsen. Ett år senare, 1957, byggdes det första affärshuset. En säsongsplats för "campingvagn" kostade 1958 75 kr och redan 1959 var den nya tältplatsen också för liten.
Under 1960-talet utvidgades området åt söder. Men Badstyrelsen konstaterade att tältplatsen, trots sin popularitet, var olönsam. När Varberg blir en storkommun 1971 tar den nybildade fritidsnämnden över ansvaret för bad- och campinganläggningarna, och det beslutas att både Apelvikens och Getteröns Camping från 1973 skall drivas i privat regi. Uppdraget ges till Gunnar Troilius från Halmstad. Nils Gordh, då 17 år, får sitt första sommarjobb och resten är, som man säger, historia.